Jag är en maskin. En servicemaskin skapt för att torka upp barndregel, byta blöjor och finnas där, trygg och stabil som ett urberg i soffan om kvällarna, så att min lille son kan luta sig emot mig när allt känns jobbigt. År efter år. Min man flyr och hittar på alla möjliga aktiviteter för att slippa mysiga hemmakvällar med mig och lillen. Han måste jobba över, gå och träna ("det var ju hela tre dagar sedan sist") eller gå ut med jobbet ("Du vet, det ser bra ut om man är med på sådant"). Ensamheten slår nästan lock i öronen på mig. Det enda roliga som hänt på sistone var när jag träffade honom - en urgammal klasskamrat (ja inte urgammal) men från högstadietiden och vi satt och pratade om gamla tider på ett fik i stan. Plötsligt kände jag att jag kanske skulle vänta lite med lyckopillerkuren. Fan, jag skrattade ju. Flera gånger. Det kanske finns hopp. Så annorlunda han såg ut också, mot då, på högstadiet alltså. Vuxen liksom, fast inte övermogen, fortfarande pojkaktig i kroppen men lugnare...söt... fast så får man ju inte tänka. Jag har lovat att älska Staffan, nu och i HELA mitt liv. Och aldrig någon annan. Och han är far till lillen. Punkt slut. Dessutom är M också gift och har barn. Kanske säkrast vi inte träffas mer. Jag får väl säga det nästa gång vi hörs.